Dominikus, han är ett ganska okänt helgon. Samtida med Franciscus som många känner och som lyser starkt verkar Dominikus inte tala så mycket om sig.

Allt verkade förutbestämt för honom. Född i slutet av 1100-talet i en välbärgad familj i Calaruega i norra Spanien, där föräldrarna redan tidigt bestämde att pojken skulle bli präst. Han blev en student som älskade att studera. Böckerna var hans värld. Men så inträffade en svår hungersnöd och Dominikus träffades som av blixten av allt lidande kring honom. Han såg sina böcker, handskrifter som var värda en hel del förstås, och drabbades av tanken: ”Jag kan inte studera på döda skinn när människor dör av svält omkring mig”. Medkänslan drev honom till handlingen att sälja böckerna, det som var mest värt för honom, och ge till de behövande.
Det finns ögonblick i livet där man finner sig själv. Nu var stunden inne för Dominikus.

Sen blev han verkligen präst, en av kanikerna i Osma, inte så långt från Burgos. Kanikerna var präster som levde i en klostergemenskap kring en biskop. Också nu verkade Dominikus liv bestämt, han gav sig helt: till ett liv kring katedralen med bön, studier och liturgi. Men Gud ville annorlunda.

Hans biskop, Diego, kallades på ett diplomatiskt uppdrag till Danmark och Dominikus följde med. I Lund träffade han biskopen Andreas Sunesson, som hade planer på mission i de baltiska länderna. I samtalen fick Dominikus höra om brutalitet, ofred och allt slags mänskligt lidande. Inte bara detta var omvälvande. Själva resan i sig betydde något  -en resa, då måste man lämna sitt kloster, sina vanor, sitt ordnade liv. Något hände i honom. Kanske var det nu han började falla i gråt om nätterna vid altaret, när kyrkan var tom. För han greps av en sådan sorg inför lidandet och han bad nätterna igenom med höga rop till Gud om förbarmande om människorna.  

 Skulle han bara gråta och be? Kunde han inte också gå ut och predika Evangeliet, hjälpa  människor att finna vägen, att finna tröst och självkänsla, sanning och frid?  Istället för att ta hemåt tog Diego och Dominikus vägen till Rom. De måste trots allt handla. Hos påven fick de tillstånd att börja predika i byar och städer. Först skulle de vända sig till munkarna i Citeaux, Cistercienser, som missionerade i södra Frankrike. Men hur kunde man möta katarerna, den rörelse som vänt människor bort från Kyrkan, när man kom i vagnar och fina kläder? Katarerna kunde lätt sätta fingret på de ömma punkterna:  Kyrkans förmögenheter och oförmåga att leva sin kallelse fullt ut, att ge sig till de fattiga.
Dominikus förstod med ens att katarerna som levde fattigt och på så sätt verkade vara de sanna kristna hade en poäng: Att ord och handling måste stämma överens. Nu lämnade han vagnar och hästar för att gå till fots, lämnade sina kläder för att ta på en dräkt av enklaste linne. Så gick han, en predikare i ord och handling och diskuterade med folk i byarna. Och han övertygade, för han älskade heretikerna, inte för att att de var heretiker, men för att de vara människor,  han hade ett gott hjärta, han spred så mycket glädje vart han än kom. 

Men ändå gick det trögt, många år väntade av ensamhet, några få bröder bara anslöt sig, ett kvinnligt kloster som bildades. Livet verkade inte gå framåt, det krävdes tålamod, uthållighet. Till sist kunde Dominikus grunda ett hus med bröder i Toulouse och fick påvens godkännande. Det var en lokal kongregation för Toulouse, kanske skulle han nöja sig med det.

Men bröder började strömma till. Än en gång fanns det oförutsedda runt hörnet, en ny väg, för vilken gång i ordningen?  År 1216, för snart 800 år sedan, bildades Predikarorden, Dominikanerna. Dominikus älskade sina bröder, fanns till för dem och spred överallt glädje som smittade av sig på omgivningen.  Bröderna skulle leva i gemenskap och studera för att kunna motivera sin tro för andra. Han gav dem också ansvar och befogenheter, för det var inte makt eller uppmärksamhet han sökte.

Våghalsigt skickade Dominikus ut nya och unga bröder långt bort från hemlandet. Den gamla drömmen, den som väckts på resan till Danmark många år tidigare, började gå i uppfyllelse: Att predika i världens utkanter, för dem som inte känner Kristus. Redan år 1221 bildades klostret i Lund, och sedan spred sig Orden till många platser i Sverige och  Norden, över hela världen.

 År 1221 är Dominikus 51 år. Det är också året när han dör. Det liv som verkade planlagt och tryggt hade blev till ett äventyr, långt bortanför det tänkbara. Han hade samlat bröder, han hade gett dem förtroendet att verka på egen hand,  ett verk som fortsätter, förändras, sprider sig.