Utopi och verklighet - Filosofisamtal 2019 - 20

 Utopier kan leda till förstörelse. Men är utopier ändå nödvändiga för att ge riktning och gemensam väg?

SOCIAL ACCELERATION OCH RESONANS SOM MÖJLIG LÖSNING

Måndag 3 februari kl 19.30

Carl-Göran Heidegren, professor i sociologi i Lund

Artikel med samma namn i Signum 1 2019

 
JOAKIM OCH DRAKEN: EN SKRÄCKTEOLOGISK BERÄTTELSE OM APOKALYPSENS LOCKELSE

Tisdag 15 oktober kl 19.30

Jayne Svenungsson, professor i systematisk teologi vid Lunds universitet

Drömmen om himmelriket på jorden

Kristendomen är inte en av historiens stora händelser. Det är historien som är en av kristendomens stora händelser. Ungefär så formulerade sig den franske tänkaren Henri de Lubac (1896–1991) i en aforism. Påståendet kan tyckas pompöst, i synnerhet för att komma från en kardinal, vilket var de Lubacs värv mot slutet av livet. Men de Lubac var ingen osofistikerad apologet, utan en av efterkrigstidens mer erkända intellektuella i Frankrike.
I själva verket ligger det en hel det i hans oförvägna påstående. När kristendomen växer fram under senantiken spelar historieskrivningen en central roll. Den unga kyrkan använder sig i väsentlig grad av teologiska tydningar av historien för att skriva fram den egna traditionens särdrag och budskap. Här lånar man förvisso friskt från de gamla grekerna som kunde konsten att skriva medryckande historia. Men det är ändå något nytt som sker vid denna tid. Om grekerna berättade om specifika historiska episoder – fälttåg, krig och segrar – berättar de tidiga kristna teologerna om historien som sådan.
Det de Lubac vill fånga med sin aforism är att kristendomen lägger grunden för idén om historien som ett meningsfullt helt. För första gången föreställs historien som en universell berättelse som har en given begynnelse och ett givet mål. Begynnelsen var Guds skapelse av världen ur intet. Målet var världens fulla återlösning genom Kristus. Hur man föreställde sig detta mål kunde variera mellan olika teologer. Somliga tänkte sig att världen skulle återskapas till sitt ursprungliga paradisiska tillstånd. Andra föreställde sig en radikal nyskapelse bortom varje historisk existens. Gemensamt för alla var dock övertygelsen om att historien var på väg mot en framtida fullbordan som man föreställde sig i termer av evig fred, rättvisa och harmoni.

Likväl är de Lubacs påstående en sanning med modifikation. Kristendomen uppstod inte i ett vakuum. Tvärtom fanns flera av dess bärande komponenter närvarande i den antika judiska profetismen. Redan under den babyloniska exilen på 500-talet f. Kr. växte drömmen om en kommande förlossning fram. Denna dröm var av rent inomvärldslig karaktär och handlade bland annat om ett återupprättat Davidsrike dit folket kunde återvända och där rätten skulle breda ut sig. Några århundraden senare antog denna dröm om ett framtida fridsrike alltmer apokalyptiska drag. Förlossningen började förstås i överjordiska termer som en ny tillvaro som skulle bryta in vid tidens slut. Det var i detta kulturella klimat som kristendomen så småningom växte fram.