Musik och mystik. Erik Scüldt     Onsdag 21 mars 2018

Att återigen lyssna igenom Philip Glass Metamorfoser, pianosviten i fem delar från år 1988, det väckte en rad gamla minnen till liv.  Det fanns nämligen en tid för ungefär tio år sen då jag bokstavligen levde med den här musiken dygnet runt. Den gången var det Philip Glass själv som satt vid flygeln på en tidig inspelning.

Särskilt Metamorfos nr 2 – det stycket jag tänkte att vi skulle lyssna till alldeles strax, ja särskilt den musiken strömmade genom mina hörlurar när jag promenerade fram och tillbaka från jobbet i Radiohuset i Stockholm, men inte bara då, utan även så fort jag skulle läsa nått eller skriva eller tänka, eller… ja de var nog så att jag under några månader var helt marinerad i just det här enkla pianostycket.

Sanningen är att jag hade kört fast på så många olika plan… jag hade gått vilse, tappat den röda tråden, och som så många andra i liknande situationer kom jag fram till ungefär samma slutsats – jag visste inte vem jag var, jag visste inte vart jag var på väg.

Egentligen var jag bara säker på en enda sak:
…musiken som jag lyssnade på dygnet runt, den var nått, kanske det enda, som gick att hålla fast vid.  Den var ett öppet fönster, nått fullt igenom verkligt och meningsfullt… ja varje gång dom inledande tonerna i den andra metamorfosen drog igång så kändes det som att bli visad fram till det där fönstret, ett fönster som Philip Glass tålmodigt hade lyckats bända upp för att den större världen skulle kunna skina in.

När jag nu återvänder till samma musik långt senare, så inser jag att jag egentligen aldrig funderat över titeln på det här stycket. Visst kan man läsa på skivkonvolutet att delar av pianosviten är skriven som musik till ett framförande av Kafkas pjäs Förvandlingen, men jag tror att det finns en ännu djupare innebörd gömd i den till synes barnsligt enkla musiken.  Den är ju nästan helt stillastående, likt det mesta annat som Philip Glass komponerat.  Det är ett mycket begränsat tonmaterial som upprepas gång på gång på gång i ungefär samma tempo. Ja, jämfört med den klassiska musikens alla andra stora förvandlingsnummer ter sig denna metamorfos närmast som en parodi.

Först nu, tio år efter min första stora lyssningsupplevelse, ja först nu när jag återvänder till metaforfoserna (och då i en tolkning av pianisten Nicola Horvath), ja först nu klarnar det. Det är inte musiken som utgör förvandlingen, den är bara en fixstjärna på den mörka natthimlen, den riktiga förvandlingen den är det vi lyssnare som står för. För när jag efter många år nu kommer tillbaka till den musik som under en period i livet var så viktig, ja då är det uppenbart att jag inte är samma person längre.

På notpappret ser musiken lika dan ut, men i mina öron har den fått fördjupad betydelse. För allt som det öppna fönstret lovade, det visade sig stämma.  Det fanns verkligen en värld där ute, den var fylld av skönhet och allvar, och det var från den världen som musiken kom ifrån. Även om det ännu är omöjligt att fullt ut överträda den gräns som fönstret utgör, så är jag ganska så säker på att det går att föra samtal just där, i draget från det öppna fönstret. Kanske är detta grunden i den förvandlingsprocess som verkar finnas i alla mystika traditioner världen över.
Ropa – tystna – lyssna.