Text till samtal med Andreas Carlgren, Den ekologiska krisens mänskliga rötter,  måndagen den 15 maj 2017

ur LAUDATO SI´- LOVAD VARE DU -Påve Franciskus encyklika angående omsorgen om vårt gemensamma hem

1. "LAUDATO SI´, mi´ Signore" - "Lovad var du, min Herre". Med orden ur denna vackra hymn påminner oss den helige Franciskus av Assisi om att vårt gemensamma hem är som en syster med vilken vi delar vårt liv och som en vacker moder som öppnar sina armar för att omfamna oss. "Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder Jord, som när oss och vakar över oss och låter alla arter av frukter och prunkande blommor och gräs växa fram".¹

2. Denna syster ropar nu förtvivlat mot oss till följd av den skada vi har åsamkat henne genom att oansvarigt bruka och missbruka de gåvor med vilka Gud har försett henne. Vi har kommit att uppfatta oss själva som hennes herrar och härskare med rätt att skövla henne efter behag. Oron i våra hjärtan, skadade av synd, återspeglas i de sjukdomssymtom som marken, vattnet, luften och livets alla skepnader uppenbarar. Därför är jorden som sådan, tyngd och förhärjad, bland de mest övergivna och misshandlade av våra fattiga; hon "ropar som i födslovåndor" (Rom 8:22). Vi har glömt att vi själva är av jordens stoft (jfr 1 Mos 2:7); våra kroppar består av hennes element, vi andas hennes luft och hennes vatten ger oss liv och styrka.

Ingenting i denna värld är oss likgiltigt

3. För mer än femtio år sedan, när världen stod på randen till en kärnvapenkris, skrev påven S:t Johannes XXIII en encyklika som inte bara förkastade krig utan erbjöd förslag till fred. Han adresserade sitt budskap Pacem in Terris till hela "den katolska världen" och förvisso "till alla män och kvinnor av god vilja". Nu, ställda som vi är inför den globala miljöns försämring, vill jag vända mig till varje människa på denna planet. I min apostoliska uppmaning Evangelii Gaudium (Evangeliets glädje) vände jag mig till alla Kyrkans medlemmar i syftet att stärka en fortgående missionsförnyelse. I denna encyklika vill jag gå i dialog med alla människor angående vårt gemensamma hem.


4. 1971, åtta år efter Pacem in Terris, refererade Salige påven Paulus VI till den ekologiska oron som "en tragisk konsekvens" av ohämmad mänsklig aktivitet: "Till följd av en obetänksam exploatering av naturen löper mänskligheten risken att förstöra den och, som en konsekvens, bli offer för detta förfall".² I liknande termer talade han inför FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) om en potentiell "ekologisk katastrof till följd av den industriella explosionen" och underströk "den brådskande nödvändigheten av radikal förändring av mänsklighetens beteende" eftersom "de mest anmärkningsvärda vetenskapliga framsteg, de mest häpnadsväckande tekniska möjligheter, den mest förvånansvärda ekonomiska tillväxt utan tvekan kommer att vändas mot mänskligheten om det inte åtföljs av tillförlitlig social och moralisk utveckling".³

 5. S:t Johannes Paulus II blev i tilltagande grad engagerad i denna fråga. I sin första encyklika varnade han för att människan vanligtvis "inte förefaller se någon annan mening i naturen än den som tillgodoser omedelbar användning och konsumtion".⁴ Följaktligen efterlyste han en global ekologisk omvändelse.⁵ Samtidigt uppmärksammade han att ansträngningen varit blygsam när det gällt att "säkra de moraliska förutsättningarna för en autentisk mänsklig ekologi".⁶ Miljöförstöringen är extremt allvarlig, inte bara därför att Gud anförtrott världen åt oss män och kvinnor, utan därför att mänskligt liv som sådant är en gåva som måste försvaras mot olika former av förnedring. Varje ansträngning för att skydda och förbättra vår värld för med sig grundläggande förändringar i "livsstil, produktions- och konsumtionsmönster och de etablerade maktstrukturer som i dag styr våra samhällen".⁷ Autentisk mänsklig utveckling har en moralisk beskaffenhet. Den förutsätter full respekt för människan, men den måste också vara angelägen om världen omkring oss och "ta hänsyn till varje varelses natur och dess ömsesidiga samhörighet i ett ordnat system".⁸ I enlighet med detta måste vår mänskliga förmåga att förändra verkligheten fortskrida i linje med Guds ursprungliga gåva i allt som är.⁹

 6. Min företrädare Benedikt XVI föreslog på samma sätt "ett avlägsnande av strukturella orsaker till den dysfunktionella världsekonomin och ett korrigerande av modeller för tillväxt som har visat sig inkapabla att tillförsäkra respekt för miljön".¹⁰ Han konstaterade att världen inte kan analyseras bara utifrån en aspekt, därför att "naturens bok är en och odelbar" och omfattar miljön, livet, sexualiteten, familjen, sociala relationer och så vidare. Därav följer att "försämringen av naturen är nära förknippad med den kultur som formar mänsklig samexistens".¹¹ Påve Benedikt manade oss att erkänna att miljön allvarligt skadats av vårt oansvariga leverne. Också den sociala miljön har lidit skada. Bådadera är i grunden en följd av samma onda: föreställningen att det inte finns några odiskutabla sanningar som vägleder våra liv, följaktligen är den mänskliga handlingsfriheten gränslös. Vi har glömt att "människan inte bara är frihet som hon skapar åt sig själv. Människan skapar inte sig själv. Hon är ande och vilja, men också natur".₁₂ Med faderlig omsorg uppmanade oss Benedikt att inse att skapelsen skadas "där vi själva har sista ordet, där allting helt enkelt är vår egendom som vi använder bara för oss själva. Missbruket av skapelsen börjar när vi inte längre erkänner någon högre instans än oss själva, när vi ingenting annat ser än oss själva".¹³

DEN EKOLOGISKA KRISENS MÄNSKLIGA RÖTTER

101. Det skulle knappast vara hjälpsamt att beskriva symtomen utan att erkänna den ekologiska krisens mänskliga ursprung. Ett särskilt sätt att förstå människans liv och aktivitet har slagit fel med påföljden att världen omkring oss allvarligt skadats. Skall vi inte stanna upp och betänka detta? I detta skede föreslår jag att vi fokuserar på det dominerande teknokratiska paradigmet och människans och det mänskliga handlandets plats i världen.

I. TEKNOLOGI: KREATIVITET OCH MAKT

102. Mänskligheten har nått en ny era i vilken våra tekniska framsteg har fört oss till en skiljeväg. Vi är förmånstagare till två århundraden av enorma förändringsvågor: ångmotorer, järnvägar, telegrafen, elektriciteten, bilen, flygplan, den kemiska industrin, modern medicin, informationsteknologi och, nyligen, den digitala revolutionen, robotteknik, bio- och nanoteknik. Det är rätt att glädja sig över dessa framsteg och att bli förväntansfull inför de många möjligheter de öppnar för oss, ty "vetenskap och teknologi är underbara frukter av den Gudagivna mänskliga kreativiteten".⁸¹ Modifiering av naturen för nyttiga syften har präglat den mänskliga familjen från början; teknik som sådan "ger uttryck åt de inre spänningar som driver människan att gradvis övervinna materiella begränsningar".⁸² Teknologin har funnit bot mot oräkneligt ont som skadade och begränsade människor. Hur vore det möjligt att inte känna tacksamhet och uppskattning för detta framåtskridande, särskilt inom områden som medicin, ingenjörsvetenskap och kommunikation? Hur skulle vi kunna undgå att uttrycka erkänsla för det arbete många forskare och ingenjörer åstadkommit för att förse oss med alternativ som gör utvecklingen hållbar?

103. Teknikvetenskap - när den är välriktad - kan producera viktiga verktyg för att förbättra människors livskvalitet, från användbara hjälpmedel i hushållet till stora transportsystem, broar, byggnader och offentliga platser. Den kan också åstadkomma konst och göra det möjligt för män och kvinnor upptagna av den materiella världen att kliva in i en värld av skönhet. Vem kan förneka att ett flygplan eller en skyskrapa kan vara vackra? Värdefull konst och musik använder sig nu av ny teknologi. I den skönhet som eftersträvas av den som använder nya tekniska instrument och i kontemplerandet inför sådan skönhet sker ett genombrott, ett förverkligande som är unikt mänskligt.

104. Dock måste det också vidkännas att atomenergi, bioteknologi, informationsteknologi, kunskapen om vårt DNA och många andra av de färdigheter vi har uppnått, har givits oss oerhörd makt. Mer precist: de har givit dessa som har kunskap, och särskilt de ekonomiska möjligheterna, att bruka den, en överväldigande dominans över hela mänskligheten och hela världen. Aldrig tidigare har mänskligheten haft sådan makt över sig själv, ändå finns det inget som säkerställer att den kommer att användas förståndigt, särskilt inte när vi tänker på hur den används just nu. Vi behöver bara tänka på atombomberna som släpptes i mitten av 1900-talet, eller på den stridsteknologi som nazismen, kommunismen och andra totalitära regimer uppbådade för att döda miljontals människor, för att inte tala om den växande arsenalen av dödsbringande vapen som finns tillgänglig för modern krigföring. I vilkas händer ligger all denna makt, eller kommer den händelsevis att upphöra? Det är extremt riskfyllt för en liten del av mänskligheten att äga den.

105. Det finns en tendens att tro att tillväxt av makt är detsamma som "en tillväxt av ´framåtskridande´ som sådant", framsteg för "säkerhet, användbarhet, välfärd och kraft ... ett införlivande av nya värden i kulturens ström"⁸³, som om realism, godhet och sanning strömmar fram ur teknologisk och ekonomisk makt i sig. Faktum är att "nutidsmänniskan inte har tränats att nyttja makten väl"⁸⁴, därför att vår enorma teknologiska utveckling inte har åtföljts av ett uppövande av mänskligt ansvarstagande, av våra värderingar och vårt samvete. Varje tidsålder tycks ha bara en klen medvetenhet om dess egna begränsningar. Det är möjligt att vi inte begriper allvaret i de utmaningar som nu ligger framför oss. "Varje dag ökar risken för att människan inte kommer att använda sin makt som hon borde"; i själva verket "bedöms makt aldrig i termer av ansvar för de val som ingår i friheten" eftersom dess "enda normer springer fram ur påstådd nödvändighet, gällande antingen användbarhet eller säkerhet".⁸⁵ Men mänskliga varelser är inte helt och hållet självstyrande. Vår frihet förbleknar när vi lämnar över den till det omedvetnas blinda krafter, åt omedelbara behov, åt egennytta och åt våld. På så sätt står vi nakna och exponerade inför vår ständigt växande makt, utan medel att kontrollera den. Vi har vissa ytliga mekanismer men vi kan inte hävda att vi har en sund etik, kultur och andlighet som är genuint kapabel att sätta gränser och lära oss klarsynt självbehärskning.

EKOLOGISK UTBILDNING OCH ANDLIGHET

202. Många kursändringar är nödvändiga men framför allt är det vi människor som behöver förändras. Vi saknar medvetenhet om vårt gemensamma ursprung, om vår ömsesidiga tillhörighet och om en framtid som skall delas av alla. En sådan grundläggande medvetenhet skulle göra det möjligt för nya övertygelser, attityder och livsformer att utvecklas. Vi har en viktig kulturell, andlig och kunskapsmässig utmaning framför oss och den kommer att kräva att vi ger oss åstad på förnyelsens långa väg.

I. MOT EN NY LIVSSTIL

203. I sin strävan att sälja sina produkter tenderar marknaden att gynna extrem konsumism, varför människor lätt kan fångas in i en virvelvind av onödiga inköp och slöseri. Tvångsmässigt köpbeteende är ett exempel på hur det teknologiska och ekonomiska paradigmet påverkar individer. Redan Romano Guardini förutsåg detta: "De prylar och den teknik som den maskinella produktionens och den abstrakta planeringens mekanismer tvingar på oss, accepteras ganska lätt av masskonsumtionens människa; de kommer att bli livet självt. I större eller mindre omfattning är masskonsumtionens människa övertygad om att hennes likriktning är något både förnuftigt och rätt".¹⁴⁴ Detta paradigm förleder människor att tro att de är fria så länge som de har den skenbara friheten att konsumera. Men de verkligt fria är den minoritet som utövar ekonomisk och finansiell makt. Förutom denna förvirring har den postmoderna människan ännu inte nått en ny självinsikt som förmår vägleda och ange riktning, och den identitetsbristen utgör en källa till oro. Vi har för många möjligheter och bara några få dåligt underbyggda syften.

204. Den nuvarande globala situationen framkallar en känsla av instabilitet och osäkerhet, något som i sin tur blir "en grogrund för kollektiv själviskhet".¹⁴⁵ När människor blir självcentrerade och inneslutna i sig själva ökar deras girighet. Ju tommare en människas hjärta är desto mer behöver hon saker att köpa, äga och konsumera. Det blir praktiskt taget omöjligt att acceptera verklighetens gränser. Med en sådan syn försvinner också en verklig känsla av det gemensamma goda. Efterhand som sådana attityder blir allmänt förekommande respekteras samhälleliga normer bara så länge de inte krockar med personliga behov. Följaktligen kan våra omsorger inte inskränka sig till att gälla extrema väderförhållanden utan måste vidgas till att omfatta de katastrofala konsekvenserna till följd av social oro.

205. Ännu är inte allt förlorat. Människan är visserligen kapabel att göra det värsta men har också förmågan att höja sig över sig själv, att åter välja det goda och börja om på nytt, trots sina själsliga och sociala förhållanden. Vi är förmögna att uppriktigt betrakta oss själva, att erkänna vår djupa otillfredsställelse och att ge oss ut på den verkliga frihetens väg. Inget system kan helt och fullt undertrycka vår öppenhet för det som är gott, sant och vackert, eller den förmåga vi fått av Gud att reagera på hans nåd som verkar djupt i våra hjärtan. Jag vädjar till var och en i världen att inte glömma denna vår värdighet. Ingen har rätten att ta den ifrån oss.

206. En förändrad livsstil kan åstadkomma hälsosamma påtryckningar på dem som utövar politisk, ekonomisk och social makt. Sådant kan uppnås av konsumentgrupper som bojkottar vissa produkter. De kan visa sig framgångsrika när det gäller att få företag att ändra sig genom att tvinga dem att ta miljömässiga hänsyn och begrunda sina produktionsmönster. När det sociala trycket påverkar deras förtjänster måste företagen helt enkelt hitta andra sätt att producera. Sådant visar oss att det finns ett stort behov av social ansvarskänsla i konsumentledet. "Det är bra att människor blir medvetna om att inköp inte bara är en ekonomisk transaktion utan alltid även en moralisk handling".¹⁴⁶ I dag, med ett enda ord, "utmanar oss frågan om miljöförstörelsen att granska vår livsstil".¹⁴⁷

207. The Earth Charter, den internationella deklarationen, uppmanade oss att lämna självdestruktionens period bakom oss och börja om på nytt, men ännu har vi inte utvecklat den utbredda medvetenhet som behövs för att uppnå detta. Jag vill återge den modiga utmaningen här: "Som aldrig tidigare i historien, tecknar vårt gemensamma öde åt oss att börja om på nytt ... Låt vår tid bli ihågkommen för uppvaknandet för en ny vördnad för livet, den fasta beslutsamheten att uppnå hållbarhet, påskyndandet av kampen för rättvisa och fred och det glädjefulla högtidlighållandet av livet".¹⁴⁸

208. Vi är alltid förmögna att gå ut ur oss själva i riktning mot andra. Om vi inte gör detta erkänner vi inte andra skapelsers sanna värde; vi bryr oss inte om att visa omsorg om andra, vi misslyckas med att sätta gränser för oss själva för att undvika andras lidande eller förstörelse av vår miljö. Oegennyttigt intresse för andra och att motstå varje form av självcentrering eller självupptagenhet är nödvändigt om vi verkligen vill visa omsorg om våra bröder och systrar och för vår natur. Sådana attityder anpassar oss också till det moraliska imperativ som får oss att utvärdera följderna av alla våra handlingar och personliga överväganden när det gäller världen omkring oss. Om vi kan övervinna individualism kommer vi i sanning att göra det möjligt för en annorlunda livsstil att utvecklas och därigenom åstadkomma verklig skillnad i samhället.

II. UTBILDNING FÖR EN PAKT MELLAN MÄNSKLIGHETEN OCH MILJÖN

209. En medvetenhet om allvaret i dagens kulturella och ekologiska kris måste omvandlas till nya vanor. Många människor är medvetna om att vår nuvarande utveckling och detta att bara ägna sig åt saker och nöjen inte är nog för att ge mening och glädje åt människohjärtat, ändå finner de det omöjligt att avstå från det marknaden erbjuder dem. I de länder som skulle kunna förändra konsumtionsvanorna mest har unga människor en ny ekologisk känslighet och generös anda, och en del gör beundransvärda insatser för att skydda miljön. Samtidigt har de vuxit upp i en miljö med extrem konsumism och rikedom, något som gör det svårt att utveckla nya vanor. Vi står inför en utmanande utbildningsuppgift.

210. Miljöutbildningen har breddat sin målsättning. Om den från början mest koncentrerade sig på att ge vetenskaplig information, att höja medvetenheten och förekomma miljömässiga risker, tenderar den nu att inkludera kritik av "modernitetsmyter" med basen i ett nyttotänkande (individualism, obegränsad utveckling, konkurrens, konsumism, den oreglerade marknaden). Den försöker också att återställa olika nivåer av ekologisk jämvikt, att skapa harmoni inom oss själva, med andra, med naturen och andra levande varelser, och med Gud. Miljöutbildning borde underlätta språnget till det transcendenta, som ger ekologisk etik dess djupaste mening. Den behöver pedagoger som förmår utveckla en ekologins etik och som kan hjälpa människor att genom effektiv undervisning växa i solidaritet, ansvarskänsla och medkänsla.

211. Ändå begränsas denna undervisning, ämnad att resultera i ett "ekologiskt medborgarskap", ibland till att ge information men misslyckas med att bibringa goda vanor. Lagar och regler är i det långa loppet otillräckligt för att hindra dåligt handhavande, även när det finns effektiva påtryckningsmedel. Om lagarna skall ha möjlighet att åstadkomma markanta, långvariga effekter måste samhällets majoritet känna sig tillräckligt motiverade att följa dem och personligen beredda att svara mot dem. Bara om människor utvecklar sunda dygder kommer de att osjälviskt kunna ta ekologisk ställning. Den som har råd att spendera och konsumera mer men går in för att nyttja mindre uppvärmning och sätter på sig varmare kläder, uppvisar den sortens övertygelse och attityd som bidrar till att skydda miljön. Det finns något ädelt i föresatsen att värna om skapelsen genom små dagliga vanor, och det är underbart att undervisning kan resultera i påtagliga förändringar av livsstilen. Undervisning om miljömässigt ansvarstagande kan uppmuntra handlingsmönster som omgående och eftertryckligt påverkar världen omkring oss, till exempel att undvika att använda plast och papper, att minska vattenkonsumtionen, att sopsortera, att bara tillaga den mat som rimligen behövs, att visa omsorg om andra levande varelser, att använda allmänna kommunikationer eller bilpool, att plantera träd, att släcka onödig belysning och alla möjliga andra åtgärder. Allt detta återspeglar en generös och värdig kreativitet som tar fram det bästa i människan. Om man i gott syfte återanvänder något istället för att omedelbart kasta bort, kan det utgöra en kärlekshandling som uttrycker vår egen värdighet.

212. Vi skall inte tänka att sådana ansträngningar ändå inte kommer att förändra världen. De tjänar samhället, oss ovetande, därför att de framkallar en godhet som även om den inte märks ofrånkomligen har benägenheten att sprida sig. Dessutom kan sådana handlingar återge oss känslan av självaktning; de kan göra det möjligt för oss att leva mer helt och att känna att livet på jorden är värdefullt.

213. Ekologisk utbildning kan förekomma på olika ställen: i skolan, i familjen, i medierna, i katekesen och på andra håll. Bra undervisning planterar frön i de unga som sedan kommer att bära frukt livet igenom. Här vill jag dock understryka familjens stora betydelse, "den plats där livet - Guds gåva - på ett riktigt sätt kan välkomnas och skyddas mot de många attacker för vilka det exponeras, och där det kan utvecklas i enlighet med det som utgör autentisk mänsklig mognad. Gentemot den så kallade dödskulturen utgör familjen hjärtat i livets kultur".¹⁴⁹ Det är i familjen vi först lär oss hur vi skall visa kärlek till och respekt för livet; vi lär oss hur vi skall hantera saker, ordning och renlighet, respekt för det lokala ekosystemet och omsorg om alla varelser. I familjen får vi en integrerande undervisning som möjliggör för oss att växa harmoniskt i personlig mognad. I familjen lär vi oss att fråga utan att begära, att säga "tack" som ett uttryck för genuin tacksamhet över det vi har fått, att kontrollera vår aggressivitet och snikenhet, att be om förlåtelse när vi har orsakat något ont. Dessa enkla tecken på uppriktig hövlighet bidrar till att skapa en kultur av delaktighet och respekt för vår omgivning.

214. Politiska institutioner och många andra grupperingar har också anförtrotts att vara delaktiga i att öka människors medvetenhet. Detta gäller också Kyrkan. Alla kristna gemenskaper har en viktig roll att spela när det gäller ekologisk utbildning. Det är mitt hopp att våra seminarier och våra utbildningsinstitutioner kommer att lära ut hur man på ett ansvarsfullt sätt förenklar livet, detta i tacksam begrundan inför Guds värld och i omsorg om de fattigas behov och skydd för miljön. Eftersom insatserna är så höga behöver vi institutioner med makt att utdöma straff för dem som åsamkar skador på miljön. Men vi behöver också sådana kvaliteter som kommer av självbehärskning och vilja att lära av andra.

215. I detta hänseende "kan man inte bortse från sambandet mellan en god estetisk utbildning och upprätthållandet av en hälsosam miljö".¹⁵⁰ Genom att lära sig se och uppskatta det vackra lär vi oss att tillbakavisa egennyttans pragmatism. Om en person inte har lärt sig att stanna upp och beundra något vackert bör vi inte bli förvånade om han eller hon behandlar allt som ett objekt som kan användas eller missbrukas utan skrupler. Om vi vill åstadkomma djupgående förändring måste vi inse att somliga sätt att tänka i högsta grad påverkar vårt beteende. Våra utbildningsansträngningar kommer att bli otillräckliga och ineffektiva om vi inte strävar efter att främja ett nytt sätt att uppfatta människan, livet, samhället och vårt förhållande till naturen. I annat fall kommer konsumismens världsåskådning att växa ytterligare - med hjälp av medierna och marknadens högst effektiva sätt att fungera.

III. EKOLOGISK OMVÄNDELSE

216. Den kristna andlighetens stora arv, frukterna av tjugo seklers individuell och gemensam erfarenhet, har något värdefullt att bidra med för mänsklighetens förnyelse. Här vill jag ge kristna människor några anvisningar för en ekologisk andlighet som grundar sig i våra trosövertygelser, eftersom undervisning utifrån Evangeliet får omedelbara konsekvenser för vårt sätt att tänka, känna och leva. Mer än för idéer eller begrepp intresserar jag mig för hur en sådan andlighet kan motivera oss att bli mer lidelsefullt angelägna om att skydda vår värld. Ett åtagande som syftar så högt kan inte upprätthållas av doktriner utan en andlighet som förmår inspirera oss, utan "inre impulser som uppmuntrar, motiverar eller ger näring och mening åt det vi gör som individer och det vi gör gemensamt med andra".¹⁵¹ Det måste erkännas att kristna inte alltid har tillägnat sig och uppövat de andliga skatter som Gud skänkt Kyrkan, där det andliga livet inte är något som är avskilt från kroppen eller naturen eller från världsliga realiteter utan något som levs i och med detta, i gemenskap med allt som omger oss.

217. "De yttre öknarna i världen växer därför att de inre öknarna har blivit så vidsträckta".¹⁵² Av den anledningen är den ekologiska krisen också en uppmaning till djupgående inre omvändelse. Det måste bli sagt, att det finns hängivna och bedjande kristna som, med realism och pragmatism som ursäkter, har en fallenhet för att förlöjliga olika uttryck för omsorg om miljön. Andra förhåller sig passiva; de väljer att inte ändra sina vanor och blir följaktligen inkonsekventa. Vad de alla behöver är en "ekologisk omvändelse" genom vilken konsekvenserna av deras möte med Jesus Kristus blir synliga i deras förhållande till omvärlden. Förverkligandet av vår kallelse att skydda Guds verk är oumbärligt för ett dygdigt leverne; det är inte en valfri eller underordnad aspekt av vår kristna erfarenhet.

218. Genom att hålla den helige Franciskus gestalt i minnet inser vi att ett sunt förhållande till skapelsen är en dimension av en personlig helhetsomvändelse som innefattar erkännandet av våra misstag, synder, brister och misslyckanden, något som leder till uppriktig ånger och längtan efter förändring. De australiska biskoparna har talat om vikten av en sådan omvändelse för att vi skall kunna försonas med skapelsen: "För att nå fram till en sådan försoning måste vi granska våra liv och se hur vi har skadat Guds skapelse genom våra handlingar och vår underlåtenhet att agera. Vi måste nå fram till en omvändelse eller en hjärtats förvandling".¹⁵³

219. Likväl är en sådan individuell utveckling inte något som ensamt kan bli botemedlet i den extremt komplexa situation vi möter i dagens värld. Enskilda individer kan förlora sin förmåga och frihet att undkomma nyttotänkandet och falla offer för en oetisk konsumism renons på social och ekologisk medvetenhet. Sociala problem måste tas om hand av samhälleliga nätverk och inte endast av de samlade individuella goda gärningarna. Den uppgiften "kommer att kräva så enorma insatser av mänskligheten att den inte kan fullgöras genom enskilda initiativ eller ens genom samlade ansträngningar från många olika individuella inslag. Uppgiften att styra över världen kräver att man samlar färdigheter och förenar framsteg som sedan kan växa genom en förändrad attityd".¹⁵⁴ Den ekologiska omvändelse som behövs för en varaktig förändring är också en samhällelig omvändelse.

220. En sådan omvändelse förutsätter attityder som tillsammans kan fostra en anda av generös omsorg full av kärlek. Till att börja med innebär det tacksamhet och frivillighet, ett erkännande av världen som Guds kärleksfulla gåva, och att vi är kallade att ödmjukt efterlikna honom i självuppoffrande generositet och goda gärningar: "Nej, när du ger allmosor, låt då inte vänstra handen veta vad den högra gör. Ge din allmosa i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig" (Matt 6:3-4).

Det innebär också en kärleksfull medvetenhet om att vi inte är avskilda från övriga skapelser utan förenade i en storartad universell gemenskap. Som troende ser vi inte på världen utifrån utan inifrån, medvetna om de band med vilka Fadern har förenat oss med alla varelser. Genom att utveckla vår individuella kapacitet given av Gud, kan en ekologisk omvändelse inspirera oss till större kreativitet och entusiasm när det gäller att lösa världens problem och när det gäller att offra oss själva för Gud, "som ett levande och heligt offer som behagar Gud" (Rom 12:1). Vi tolkar inte vår överordnade ställning som något som ger oss personlig ära eller rätt till oansvarig dominans utan snarare som en annan sorts kapacitet som, i sin tur, innebär en djup ansvarskänsla som har sitt ursprung i vår tro.

221. Olika trosövertygelser, som jag redogjorde för i encyklikans början, kan hjälpa oss att berika innebörden av denna omvändelse. Bland dessa finns medvetenheten om att varje varelse reflekterar något av Gud och har ett budskap att överbringa till oss, liksom tryggheten i att Kristus själv varit en del av den materiella världen och, uppstånden, nu är djupt närvarande hos var och en med sin kärlek och sitt ljus. Där finns också insikten om att Gud skapade världen och att han gav den världen en ordning och en dynamik som människan inte har rätt att ignorera. I Evangeliet läser vi att Jesus apropå himmelens fåglar säger att "ingen av dem är glömd av Gud" (Luk 12:6). Hur skulle vi då kunna behandla dem illa eller orsaka dem skada? Jag ber alla kristna att vidkännas och helt och fullt leva denna omvändelsens dimension. Må den kraft och det nådens ljus vi har undfått också bli påtagligt i vårt förhållande till andra varelser och till den värld som omger oss. Därigenom kan vi hjälpa till att värna det sublima broderskap med hela skapelsen som den helige Franciskus av Assisi så lysande förkroppsligade.

IV. GLÄDJE OCH FRED

222. Kristen andlighet erbjuder en alternativ förståelse av begreppet livskvalitet och uppmuntrar en profetisk och kontemplativ livsstil med djup glädje och frihet från konsumtionsbesatthet. Vi måste återfinna en gammal lärdom från olika religiösa traditioner, också den bibliska; det är övertygelsen om att "less is more" - ju mindre desto bättre. En oupphörlig flod av varor kan förbrylla våra hjärtan och hindra oss från att uppskatta varje ting och varje stund. Genom att vara ogrumlat närvarande i varje situation, hur obetydlig den än kan te sig, öppnar vi oss för mycket vidare horisonter när det gäller förståelse och personligt förverkligande. Kristen andlighet erbjuder en utveckling som kännetecknas av måtta och förmågan att lyckligen nöja sig med lite. Det är en återgång till den enkelhet som gör det möjligt för oss att hejda oss och uppskatta de små tingen, att vara tacksamma för de möjligheter livet erbjuder oss, att stå andligen fria från det vi äger och att inte duka under av sorg inför det vi saknar. Det faller sig då naturligt att undvika maktens dynamik och ett ömkligt hopande av njutningar.

223. En sådan besinning, när den är frivillig och medveten, är befriande. Den innebär inte ett mindre liv eller ett liv med mindre intensitet. Tvärtom är den ett sätt att leva fullt ut. De som njuter mer och som bättre kan uppleva varje stund, är i verkligheten de som har givit upp detta att ta för sig och att alltid vara på jakt efter det de inte har. De erfar vad det vill säga att uppskatta varje människa och varje ting och lär sig att känna förtrogenhet med det enklaste föremål och hur man kan glädjas åt dem. På så sätt kan de kasta av sig otillfredsställda behov, minska ett tvångsmässigt beteende och sin leda. Även om de lever på lite kan de leva mycket, framför allt när de odlar andra nöjen och finner glädje i ömsesidiga möten, i tjänstvillighet, i utvecklandet av sina gåvor, i musik och konst, i kontakt med naturen, i bön. Lycka är att veta hur man begränsar sådana begär som bara förminskar oss, och att vara öppen för de många olika möjligheter som livet kan erbjuda oss.

224. Besinning och ödmjukhet var inte något som skattades högt under det förra århundradet. Förr eller senare, när i det personliga livet eller i samhället en viss dygd kollapsar, erfar man hur detta orsakar ännu mer obalans, en miljömässig obalans inkluderad. Därför är det inte längre nog att tala bara om ekosystemens integritet. Vi måste våga tala om det mänskliga livets integritet, om behovet av att främja och förena alla höga värden. I den stund vi förlorar vår ödmjukhet och blir trollbundna av möjligheten att gränslöst härska över allting, då slutar det oundvikligen i att vi skadar samhället och miljön. Det är inte lätt att främja en sådan sund ödmjukhet eller lycklig besinning när vi ser oss som självstyrande, när vi stänger ute Gud ur våra liv eller ersätter honom med vårt eget ego och tror att våra subjektiva känslor kan definiera vad som är rätt och vad som är fel.

225. Å andra sidan kan ingen leva ett måttfullt och tillfredsställande liv utan att vara i harmoni med sig själv. En fullgod förståelse av andlighet består i att klargöra vad vi menar med fred, vilket är något mycket mer än frånvaron av krig. En inre fred - frid - är något nära förbundet med omsorgen om ekologin och det gemensamma goda därför att den, om den levs tillförlitligt, återspeglas i en balanserad livsstil jämsides med beredskapen för under, något som leder oss till en djupare förståelse av livet. Naturen är full av kärlekens ord men hur är det möjligt för oss att lyssna till dem mitt i allt oljud, alla ändlösa och enerverande distraktioner eller all denna dyrkan av uppträdanden? I dag känner många människor en djupgående obalans, något som driver dem till frenetisk aktivitet och känslan av att vara upptagna, i konstant brådska, något som i sin tur får dem att fara fram hänsynslöst mot andra. Också detta påverkar hur de behandlar miljön. En odelad ekologi innebär att ta sig tid att återvinna en sådan rofylld harmoni med skapelsen att den kan prägla vår livsstil och våra ideal, och att begrunda Skaparen som lever ibland oss och omger oss, vars närvaro "man inte får tvinga fram utan finna, liksom under ett täckelse".¹⁵⁵

226. Vi talar om den hjärtats inställning som närmar sig livet med klar uppmärksamhet, som förmår vara helt närvarande inför någon utan att tänka på vad som står på tur, som accepterar varje stund som en gåva av Gud som skall levas i fullhet. Jesus visade oss på en sådan inställning när han föreslog oss att betrakta liljorna på marken och fåglarna i himlen, eller när han mötte den rike unge mannen och förstod hans rastlöshet och "såg på honom med kärlek" (Mark 10:21). Han var helt och fullt närvarande i mötet med andra och med allt, och visade oss därigenom hur vi kan övervinna sådan ohälsosam ängslan som gör oss ytliga, aggressiva och konsumtionsberoende.

227. Ett uttryck för sådant beteende är när vi slutar att tacka Gud före och efter våra måltider. Jag ber alla troende att återvända till denna vackra och meningsfulla vana. Den stunden av välsignelse, om än kort, påminner oss om att våra liv beror på Gud; det stärker vår känsla av tacksamhet för skapelsens rikedom; det ger erkänsla åt dem som genom sitt arbete förser oss med bordets gåvor och det påminner oss om solidariteten med dem som befinner sig i störst nöd.

V. MEDBORGERLIG OCH POLITISK KÄRLEK

228. Omsorg om naturen är en del av en livsstil som innefattar förmågan att leva tillsammans i inbördes samband. Jesus påminde oss om att vi har Gud som vår gemensamme Fader och att detta gör oss till bröder och systrar. Broderlig kärlek kan bara vara frivillig; den kan aldrig vara ett uttryck för att återgälda vad andra har gjort eller kommer att göra för oss. Det gör det möjligt för oss att älska våra fiender. Samma frivillighet inspirerar oss att älska och acceptera vinden, solen och molnen trots att detta är utanför vår kontroll. I den meningen kan vi tala om ett "universellt brödraskap".

229. Vi måste återfå insikten om att vi behöver varandra, att vi har ett ömsesidigt ansvar för varandra och för världen och att godhet och anständighet är något värt. Vi har haft nog av omoral och vrångbilder av etik, godhet, tro och ärlighet. Det är tid att inse att sorglös ytlighet inte har gjort oss något gott. När samhällslivets fundament fräts sönder får det som följd att motsatta intressen strider mot varandra, nya former för våld och brutalitet uppträder liksom hindren för framväxten av en genuin kultur av omsorg för miljön.

230. Thérèse av Jesusbarnet (av Lisieux) råder oss att slå in på den kärlekens lilla väg där man skall vara observant på varje vänligt ord, ett leende eller varje liten gest som kan utså frid och vänskap. En fullödig ekologi uppstår också genom sådana enkla vardagsgester som bryter logiken hos våld, exploatering och själviskhet. Till slut blir en värld av tilltagande konsumtion på samma gång en värld som misshandlar livet i alla dess former.

231. Kärleken, överflödande av små gester och ömsesidig omtanke, är också medborgerlig och politisk och den ger sig tillkänna i varje handling som syftar till att bygga en bättre värld. En kärlek till samhället och hängivenhet för det gemensamma goda är utomordentliga uttryck för en medmänsklighet som inte bara påverkar relationer mellan individer utan också "makro-relationer - samhälle, ekonomiska grupperingar, politiska sammanhang".¹⁵⁶ Därför håller Kyrkan upp en "kärlekens civilisation" som ett ideal för världen.¹⁵⁷ Samhällelig kärlek är nyckeln till en tillförlitlig utveckling: "I avsikt att skapa ett mänskligare samhälle, mer värdigt människan, måste kärlek i det samhälleliga livet – politiskt, ekonomiskt och kulturellt – återvinna värde och bli konstanten och den högsta normen för all aktivitet".¹⁵⁸ Inom ramen för detta, jämsides med betydelsen av de små dagliga gesterna, kommer den samhälleliga kärleken att få oss att finna större strategier för att stoppa miljöförstörelse och för att uppmuntra en "omsorgens kultur" som kan genomsyra hela samhället. När vi erfar att Gud kallar oss att ingripa i en sådan samhällelig dynamik bör vi inse att också detta är en del av vår andlighet, en övning i medmänsklighet som i sig själv får oss att mogna och som helgar oss.

232. Alla är inte kallade att personligen engagera sig i politik. Samhället är rikt på organisationer som arbetar för att främja det gemensamma goda och försvara miljön, både i naturen och i städer. Några visar till exempel omsorg om offentliga platser (en byggnad, en fontän, ett övergivet monument, ett landskap, ett torg) och strävar efter att skydda, restaurera, förbättra eller försköna detta såsom tillhörigt alla. Runt sådana samhällsaktiviteter kan relationer utvecklas eller återupptas och ett nytt samhällsmönster uppstå. Så kan en gemenskap bryta igenom den indifferens som konsumismen skapat. Sådant handlande får en ömsesidigt delad identitet att växa och bli en berättelse som kan ihågkommas och föras vidare. På det sättet kan man sörja för världen och livskvaliteten för de fattigaste i en känsla av solidaritet som samtidigt bär på en medvetenhet om att vi bor i ett gemensamt hem som Gud har anförtrott oss. Sådant samhällsagerande, om det är ett uttryck för självutgivande kärlek, kan också bli starka andliga erfarenheter.